Hej, ja detta blir mitt första inlägg på denna blogg....

Har tänkt, funderat, planerat att skaffa mig en blogg ett bra tag nu och verkligen gjort det flera gånger. Men det är som när man var liten. Jag hade en dagbok som jag började skriva i skrev några dagar och sedan gav jag upp.

Tror dock att detta är något som behövs. Har för många tankar som bara snurrar det är planering, organisering vad ska jag göra, vad ska jag tänka hur ska jag agera på det där mm mm

Antar att många känner igen sig i detta, det bara snurrar fortare och fortare. Jag hoppas att skriva ner tankarna här kan få dem att lugna ner sig, att jag får lite perspektiv och att jag mår bättre.

Detta med att må bra har länge varit mitt mål, något som jag alltid strävat efter och i korta stunder kunnat njuta av. Men många studer och perioder, år har varit mörka. Det har rört sig om mobbning, utanförskap, osäkerhet, bytande av skolor hit och dit, föräldrar som pushar, hjälper men samtidigt pressar till bristningsgränsen och aldrig lysnar aldrig låter en få berätta vad jag känner och tycker.

Det är också ett genomgående tema. Jag säger/sa sällan vad jag tyckte, hemma för att det inte fanns en chans att det skulle tas på allvar i skolan för att få vara med och inte sticka ut. I nära relationer för att inte skrämma bort dem med mina tankar.

Första gången som jag helhjärtat anförtrodde mig åt någon var när jag träffade min underbara anna. Av en slump började vi umgås på skolavslutningen i 2:an, ni har säkert varir där: alla hängde i parken i centrum under natten och drack sig fulla. Jag och anna hade gemensamma vänner och plötsligt blev vi båda kissnödiga så vi kissade tillsammans bakom ett träd bredvid vägen. Otroligt glamoröst men sjukt roligt.

Efter det började vi springa på varandra lite då och då och gick sedan och fikade. När jag träffade anna var hon en otroligt vacker, sprudlande, positiv tjej med långt vacker lockigt blont hår. Men där fanns en osäkerhet bakom den spelade säkerheten. Anna kan ta vilken människor som hellst och få den att bli kär i henne, hon vet precis vad hon ska säga och göra för att den människan ska känna att den är viktigast i världen och det sker oftast omedvetet från annas sida.

Efter att vi umgåtts ett tag så skulle jag sova över hos henne och hennes föräldrar anna visade sin första spricka i sitt försvar. Jag vet än idag inte vad det var som fick henne att känna att hon kunde anförtro sig åt mig men jag tror att det var den otroligt positiva energinsom skapades när vi träffades, det var alldeles elektrisk runt omkring oss...

Annas berättelse handlade om en dysfunktionell familj utan kärlek där hon sedan tidiga år utpekats som hemsk, dålig och värdelös främst av hennes far. Detta tog sig just nu i uttryck att anna hatade sig själv och framförallt sitt utseende. Detta komplicerade hennes relation med hennes dåvarande pojkvän då hon var konstant orolig över att han skulle hitta nån annan som såg bättre ut och sex och närhet ska vi inte tala om.

Detta med familjen var något som vi hade gemensamt, förrutom att min familj varit kärelksfull. Min far är en av de mest karismatisk människorna jag någonsin träffad. Han utstrålar auktoritet, makt, energi och påverkar människor på ett otroligt sätt. Han kan få vem som hellst att lysa av glädje när han är glad och lika mycket åt andra hållet kan han få en att känna sig som den mest misslyckade och mest värdelösa människan i världen.

Han hade inte själv en bra uppväxt. Hans far lämnade honom och hans mamma och två systrar när han bara var tre år. Hans mor var inte lämplig att ta hand om barn och hon hade inget jobb. De hade det otroligt fattigt men en stor del i det hela var min farmors manshat som hade lagts till grund när hon som liten blev våldtagen av sin styvfar och nu lämnad av sin man, projicerades på hennes son. Hon sa tex saker som att "din far var en otroligt hemsk man och du är väldigt lik honom". Min far flyttade hemifrån när han var 15 och bröt nästan helt med sin familj då. Sin egen far träffade han först när han var 25 och tillslut hade de faktiskt en ganska bra relation. Men denna uppväxt skapade en enorm aggressivitet och en jag klarar mig själv, lita inte på någon annan mentalitet.

Denna agressivitet minskade med åren men jag kommer ihåg att jag var rädd när jag var liten. När han var arg sprang man fort därifrån. Jag kommer ihåg en händelse där jag och min lillasyster angi lekte på kontoret, vi kanske var 5 och 6 år. Jag råkar välta omkull en lampa så att dess glasskärm går sönder och i panik över vad pappa ska göra så flyr jag ut ur huset. Han får tag på min lillasyster som han tror är den som har haft sönder lampan och slår till henne. Jag gömer mig ute i säker 3 timmar innan jag vågar gå in igen. Jag är än idag ledsen över hur min lillasyster fick ta "mina slag". Och ja han slog oss när han  var arg vilket gick över gradvis när vi blev äldre men rädslan och medvetenheten att han kunde göra det fanns/finns fortfarande kvar.

Detta blev visst inlägg där jag börjar lägga en bakgrund till allt som har hänt. Det är så mycket och jag behöver sortera upp det och förhoppningsvis förstå, beartbeta och kunna komma över det som hänt...

ciao